LIKETODRAW

Skriver nu NO och packar det sista, och kollade nyss på en blogg jag älskar. Det är min mammas kompis Åsah som också har hundar som hon och mamma brukar gå ut med, och med Wolley såklart. Eller rättaresagt hund.. :( Mamma visade mig bloggen för ett tag sen, och idag gick jag in på den och läste om Åsahs hund Vazy som precis har blivit avlivad. Här är inlägget, och snälla, LÄS HELA ÄVEN FAST DET ÄR LÅNGT!!

För mig som har hund var det väldigt sorgligt,  jag vet inte om det är för dem som inte har, men ni kan ju tänka er att förlora en lillebror man levt med i typ tio år, gått ut med och lekt med och tränat varje dag. Haft vid sin sida varje kväll och morgon. En hund är faktiskt som ens eget barn. Jag brukar faktiskt reflexmässigt säga att "vi är sex stycken i min familj. Alltså med Wolley."

Han är min bror och jag älskar honom som en, fast vi bara haft honom i ett och ett halvt år. Det spelar ingen roll hur äcklig han än är ibland, eller hur trött jag är på att gå ut med honom hela tiden. Så ja, jag erkänner, att när jag läser Åsahs inlägg och ser den fantastistka hejdåbilden relaterar jag till Wolleys död och sorgen av en förlorad lillebror, så börjar jag gråta. Tyck att jag är larvig. Men vänskapsbandet till en hund är stor.